... både idag och igår har jag mått pyton, huvudet spränger, näsan rinner, halsen är igen tjockad och lederna värker. Fy vad det är synd om mig!!!

Jag brukar be Kenta att pyssla om mig så som jag gör med honom när han är krasslig, men nej, ingen respons där inte. "Faan vad du gnäller, du är ju inte döende" säger han bara!

Usch för karlar!

Hundarna tror inte vi vet, men vi vet! Snart är det dags för löp och dom kommer få spendera dagarna på varsin våning, annars kommer Ebba bara sätta på Tilda och hon kommer inte ha päls på sidor och rygg, hon kommer som vanligt se ut som en skabbräv.

Snart ska jag hem och kurera mig!

PROSIT!

Kan starkt rekommendera hennes egna bok Zander och tiden.

 Jag har lånat texten.

Jag har lärt mej mer av ett grässtrå på Nya Zeeland, än vad jag lärt mej i skolan.

Jag vill isolera mig från det här vanvettiga samhället, eftersom det förhindrar liv! säger Emelie Cajsdotter Frihetsbehovet driver mig! Jag vill bo ensam med mina djur och jag är beroende av skogen. Man kan läsa sig till vissa kunskaper, men träden och plantorna vet själva bäst vad dom är till för. Mina viktigaste kunskaper har jag fått från skogen! Det är där jag har lärt mig tala med både djur och växter!

Jag var själv med och såg när min pappa dog och det har nog präglat mig en hel del. Bland annat började jag tidigt fundera över livet och döden och hade förmodligen inte suttit här om han fortfarande hade levt. Hans bortgång lärde mig också att det är nu som gäller och att inget är beständigt. Det man inte gör idag, kan vara för sent i morgon! Sånt man verkligen lär sig, tycks man lära sig genom smärta. Och även om det kanske låter märkligt för många tycker jag min pappa gav mig något, i och med att han dog.

Jag var väldigt olycklig när jag var liten. Tyckte jag var född i fel land och sa till min mamma när jag var fyra år att jag ville tillbaka hem till Irland. Kände också tidigt att jag inte var som andra barn och umgicks nästan enbart med hästar. Jag tog hand om sjuka och folkilskna hästar på en ridskola och en av dom har jag fortfarande kvar.

Den som betytt mest för Emelie, var hennes mormor, som var synsk och kunde hela. Till henne vände sig Emelie med sina bekymmer och de förstod varandra.

När jag var sjuk ringde jag alltid mormor, som botade mig genom healing. För henne var det självklart med skyddsandar och reinkarnation, men när jag frågade mina klasskamrater var de hade levt sitt förra liv insåg jag att det här inte var normalt. Och från åttaårsåldern och upp till sexton försökte jag bli normal, med katastrofala följder. På den tiden såg jag ut som ett lik! Trots att jag var väldigt duktig i skolan ville jag hela tiden dö! Funderade alltid på bästa sättet att ta livet av mig och mådde fruktansvärt dåligt, men det märktes aldrig eftersom jag var så duktig.

Jag har aldrig varit mobbad, trots att jag alltid varit jävligt liten och hade begagnade kläder. I första klass vägde jag bara femton kilo och var ungefär hälften så stor som de andra. När jag var riktigt liten, var jag ledare för ett busgäng som kastade bär på gamla tanter och jagade alkisar. Så jag var inte någon snäll liten unge.

Jag tyckte fruktansvärt illa om skolan! För det första klarade jag inte av att sitta still och ta in information från någon som bara står och pratar och det tror jag inga barn mår bra av. Det var visserligen någorlunda roligt de första två åren, sen fick vi en väldigt dålig lärare som tog bort lusten att lära sig mer. Senare har jag förstått att skolan bara går ut på att få välanpassade samhällsmedborgare. Det handlar inte om att ge kunskap som man har användning av efter skolan. Jag kunde både läsa och skriva innan jag började skolan och minns inget vettigt alls! Det är bara någon slags kontroll där man mals ner och likriktas. Käftar man mot lärarna och säger vad man tycker, får man sämre betyg! Sitter man still, håller käften och är välkammad får man klart bättre. Det är en tydlig signal och därmed lär man sig hur man ska bete sig.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och därefter skolkade jag något våldsamt. Jag var i skolan bara tre eller fyra dagar i veckan. Tre dagar oftast! Det var jag själv som skrev på mina frånvarorapporter och jag hade mensvärk, migrän och magkatarr på ett rullande schema. Jag packade ryggsäcken med kanelbullar och morötter och var ute och red istället, för jag klarade inte av att vara i skolan. Jag insåg att jag fick göra någon kompromiss. Varenda dag klarade jag inte, men var där lite grann och gick trots allt ut med medelbetyg.

När jag började på gymnasiet lärde jag känna en veterinär från Nya Zeeland som arbetade med naturmedicin för djur och efter att ha lyssnat på ett föredrag av honom, insåg jag att det var detta jag ville hålla på med. Samtidigt fick jag panik och visste inte hur jag skulle överleva och hade sett en kille med dreadlocks och sandaler, som jag gick fram till och frågade hur man skulle göra för att överleva. Antingen får man anpassa sig och bli precis som dom andra, eller också spåra ur helt och hållet, svarade han. Då gjorde jag mitt val och på en fysiklektion hade jag på mig tofflor och med rött spretigt och tovigt hår ställde jag mig på en bänk och skrek: Jag dör! Jag dör! Ser ni inte att jag dör? Sen plockade klasskamraterna ner mig från bänken och sa att nu går vi och mäter resistensen på de här metalltrådarna och snart blir det bättre ska du se.

Efter studentexamen på Hvitfeldtska 1993 reste Emelie till Grönland och stannade tre månader. Där klättrade hon upp på ett högt berg och låg länge på toppen och frågade rakt ut i universum: Vad ska jag göra med mitt liv? Vad ska jag göra? Du ska ägna dig åt örtmedicin och homeopati fick hon som svar!

När hon kom hem från Grönland och fick veta att en av hennes skolkamrater hade blivit mördad insåg hon också att man behöver inte slösa bort sitt liv i en stad och bestämde sig för att aldrig mer bo i en stad!

Ibland tror jag förmågan att hela bara förekommer i varannan generation, men det har nog inte helt hoppat över min mamma. Hon lever ett helt vanligt liv och det här skrämmer henne lite, men hon drömmer sanndrömmar. Mamma är ganska feministisk och har lärt mig en jävla bra grej: Bete dig inte som flickor gör, utan titta på pojkarna. Dom gapar och skriker även om dom inte får ordet och gör som dom vill. Beter du dig som flickorna, blir du bara nedtryckt!

Mamma har aldrig försökt hindra mig att leva så här, även om hon ibland får sammanbrott och önskar att jag gick på Chalmers istället. Hon undrar vad hon gjort för fel, eftersom det blivit så här. Hon hade ju kunnat ta avstånd, men det har hon inte gjort. Hon har nog fortfarande förhoppningar om att det här bara ska bli en period och vill ju helst att jag skaffar mig familj och barn som alla andra. Men i brist på det ville hon sticka en tröja åt Arne en gång. När han är ute och går i snön blir hans klövar alldeles röda och då frågade hon om hon inte skulle sticka sockor åt honom eller en tröja. Hon har gett upp det där med barnbarn och insett att det får bli grisen istället. Alltid när hon har träffat sina vänner och dom har pratat om sina barn och barnbarn, brukar hon vara ganska förtvivlad. Deras barn ringer hem varenda dag och dom har så bra kontakt och riktiga yrken. Men det kunde nog ha varit värre!

Om jag skulle vara fullständigt ärlig och berätta exakt vad jag håller på med. Berätta om småfolk och att jag pratade med en sten för en stund sen. Det går bara inte! Det håller jag käften om! Jag måste vara lite diplomatisk om jag vill ha kontakt med vanliga människor och ibland önskar jag att jag kunde säga att jag arbetar på Domus. För då hade frågorna slutat!

Plötsligt är småfolket bara där! Jag ser dom inte riktigt lika tydligt som en människa, men tillräckligt tydligt för att jag ska reagera. Dom är ganska små, men inte pytte-små. Kanske når de mig till knäna och är som regel mycket bestämda i sitt sätt att uttrycka sig och ganska stränga. Har man lovat något och inte håller det är det väldigt illa.

Här på gården hade det inte bott människor på 20 år, innan jag kom hit. Därför var jag tvungen att vara försiktig när jag skulle röja ur ladugården. Jag sa till i god tid och la ut en gåva på ett annat ställe, där dom kunde vara medan jag röjde ut. Det fungerade bra! Sen röjde jag ur en bod utan att säga till och det var inte så lyckat. Jag har mycket att tacka småfolket för och är man vän med dom, får man en helt otrolig hjälp.

När skogen här bakom höggs ner mådde jag fruktansvärt dåligt. Inte bara för att träden försvann, utan för att det störde hela balansen och att det gjordes utan hänsyn till både djur och småfolk. Jag kan förstå att den som aldrig sett småfolk och inte tror på detta, kan ha svårt att respektera att dom bor där. Men det är också respektlöst mot det dom ser! Då bröt jag ihop och ville inte leva längre ! Jag klarade inte att höra skogsmaskinerna dygnet runt och mina njurar slutade fungera. Jag har inte kommit över det än! Bara förträngt det! Går jag förbi avverkningsplatsen blir jag ledsen i flera veckor. Då gäller det att inte bli bitter på människor, för det hjälper inte.

Det är för mycke gubbar med slips ute å går och så länge dom får bestämma ur enbart ekonomiskt perspektiv ser jag inget hopp. Det måste hända något som gör att girighet inte kan driva människor längre. Så länge man kan göra snabba ekonomiska vinster kommer människor att skövla skog och behandla människor och djur illa.

Girigheten tror jag grundar sig i rädsla! Dom litar inte på att jorden och universum ska ge vad de behöver, utan måste hela tiden roffa åt sig mer! En lösning kan vara en kraftig ekonomisk kris över hela världen, som blir jävligt jobbig och drabbar fel personer under en längre tid.

Ofta kommer folk som säger: Det är fantastiskt att du bor här ute. Sen är du tjej dessutom! Den kommentaren är jag dödligt trött på! Dessutom frågar alla om jag inte har någon man. Du bor väl inte här själv? Det är jobbigt att behöva förklara varför hela tiden! Och ibland kör folk upp här och vänder och bara kollar och det kan hända även när det är mörkt. Det är jädrigt respektlöst! Jag blir inte behandlad som en människa, utan som ett lustigt objekt. Andra tycker att jag ska skaffa större hus. Det är ju lite intressant men jag begriper inte varför jag skulle behöva större hus. De säger det säkert i all välmening men jag har både kök, sovrum och badrum och behöver inte mer. I andra delar av världen hade det varit enorm lyx att ha allt det här utrymmet för bara en person.

För att folk ska släppa den här ekonomiska drivkraften måste dom uppleva något annat. En upplevelse som väcker känslolivet på något sätt. För mig har det varit frihetsbehovet! Känslan av att lifta tidigt en morgon eller bara gå ut i skogen med hundarna. Men om man aldrig upplevt något sådant och den gnistan inte har tänts, kan man ju inte heller längta efter det. Sen behöver det ju inte vara frihet för alla människor. Det kan vara andra saker, exempelvis känna att man är i samspel med allting. Kanske kan personliga livskriser väcka såna tankar till liv!

Jag bjöd hit en politiker som kom i lågskor och klampade runt på hyggena. Då frågade jag om han ville att unga människor skulle flytta hit. Det ville han! Men det går inte eftersom priserna på gårdarna trissas upp av klippare som köper skogen och när skogen är borta finns ingen möjlighet att klara sig på de här små gårdarna. Det sker istället avflyttning i samma takt som skogarna skövlas. Det hade han aldrig tänkt på! Det verkar vara bättre för politikerna att få bort bönderna från de här gårdarna för att få slut på gnället. Hela politiken är en jävla trög grej! Den som kommer någonstans där, gör det enbart med de rätta åsikterna. Och nittiofem procent av politikerna arbetar för den personliga maktens skull och inte för alltings högsta och bästa. Allra värst är att nästan alla säger: Jag kan ändå inte påverka något! Resonerar nio miljoner på samma sätt blir det jävligt lätt att styra människorna. Vi skulle kunna stoppa många vanvettiga projekt om vi ville. Men folk vill inte! Dom vill inte ens engagera sig!

När jag pratar med djur, får jag svar i bilder och känslor och svårast är att översätta detta till ord och förmedla svaren till djurägaren! De flesta djur jag får på behandling har beteendestörningar och ägaren vet inte varför de beter sig som de gör. Då frågar jag först hur de hade det när de var små. Om de haft en bra uppväxt och störningen skett senare i livet, verkar det inte ha präglat dom lika mycket. Och jag tror det är likadant med människor!

När jag talar med djur och växter blir jag den jag talar med en liten stund och får ont på samma ställe och känner samma känslor. Det där kan vara lite besvärligt, speciellt när jag pratar med djur som blivit misshandlade!
Katter kan komma med roliga grejer och förmår att hålla distans till det

Djur som blivit illa behandlade är som regel svårare att få kontakt med, men jag har än så länge inte träffat något djur som vägrat prata med mig. Även om jag ibland bara får se samma händelse hela tiden. Som om dom sitter fast i något. Vissa djur är mer pratsamma än andra och jag tycker hästar är lättast att prata med, men det kan bero på att jag är mest van med hästar.

När växter talar till mig framträder dom tydligare än allt annat i omgivningen och så måste jag bara stanna. Jag pratade med ett grässtrå på Nya Zeeland, som berättade att inom naturen har alla samma värde. Där har vi människor missat något väsentligt! En gran pratade jag med och när jag frågade om vilken medicinsk nytta en människa skulle kunna ha av den, fick jag se bilden av en människa som stod väldigt spänd. Både känslomässigt spänd och fysiskt spänd! Och då kan man förstå varför det växer så mycket granar i Sverige, eftersom vi fysiskt spänner oss mot kylan och att vi mentalt och känslomässigt blockerar oss. Jag inbillar mig att växterna som vi bäst behöver, finns alldeles runt knuten.

Läkare och veterinärer motsätter sig det här. Det stämmer inte med deras sätt att tänka. Men om läkare och veterinärer inte tror på vad jag håller på med, är det deras problem. Jag kan ägna min tid bättre åt att hjälpa djur och människor än att bevisa något för dom som ändå inte vill tro att det fungerar. Vanligt folk tror antingen starkt på naturmedicin eller också inte alls. Många av mina vänner som lever alternativt på många sätt ifrågasätter politiker och samhället, men inte läkare och går aldrig till någon som håller på med alternativmedicin. Vetenskapen är på något sätt helig och ersätter religion på många sätt!

Det finns två sorters lagar som jag ser det. Naturlagar och mänskliga lagar! Bryter man mot naturlagar får man betala på ett eller annat sätt och kan aldrig komma undan. Mänskliga lagar går däremot att kringgå. Därför tror jag att den som har med naturväsen att göra och lovar något, också håller detta. Det är löften man inte bryter! Har man orsakat en sån jävla obalans över hela jordklotet som vi lyckats göra, krävs ett visst tumult innan det blir harmoni igen. Det kan vi inte göra något åt, för obalansen är redan skapad. Vi kan bara sluta att skapa mer obalans. Kärnavfallet har vi ju några tusentals år framåt! Vi har själva skapat kärnavfallet och får följaktligen betala tillbaka. Tyvärr får alla göra detta, även de som inte varit med och skapat problemen. Enuiterna på Grönland är upprörda över att de har fått ett så stort ozonhål, när de gjort så lite för att skapa detta. Ändå är det i första hand de som får betala priset trots att fabrikerna som släpper ut freonerna ligger här i Europa. Likaså får de fattiga i tredje världen betala priset för våra miljöfarliga sopor. Jag tror det är jordens sätt att skapa balans och jag tror inte jorden går under eller sprängs i bitar. Moder Jord kommer säkert att repa sig, men jag är inte säker på att mänskligheten gör detta. Det är jordens naturliga gång! Det kommer nya arter och andra försvinner och det kanske behövs en ny istid, för att läka såren efter vad vi lyckats åstadkomma under vår korta visit. Några indianer pratade om jordens utveckling och beskrev vårt samhälle som när man rider en kapplöpningshäst i full fart för att nå mållinjen. Men i det här fallet är mållinjen en tegelmur och vi galopperar fortfarande i full fart.
Vi jagar på i en vanvettig galopp och det är rädslan som jagar oss. Girighet och hat kommer nog från djup osäkerhet, för att vi föds utan sammanhang och utan att veta vilka vi är och varifrån vi kommer. Vi föds i sterila rum frånskilda vår omgivning och anser oss inte ha något gemensamt med resten. Ändå är allting en enda stor rundgång och i våra celler finns allt. Där finns träd, gräs och stenar och vi bär med oss allting, men föds med illusionen att vi är helt avskilda från vår omvärld. Klart att det måste bli en jädra osäkerhet av det. Sen tror jag bibeln har en viss skuld. Den sätter människan över allt annat! Det är högmod att tro att världen bara är till för våra fötter. Som grässtrået på Nya Zeeland uttryckte sig: Vi har bara olika roller, men alla är lika mycket värda.

Både i går och idag spränger huvudet, halsen är igen tjock och alla leder värker. Fy faan vad jag är dålig och sjuk och stackars mig!!! Men jag JOBBAR..

Försöker alltid få Kenta att trösta mig så som jag gör med honom när han gnäller men, nej, ingen respons där inte.

Hundarna smyger så mycket dom kan men vi vet att det är på G att löpa, så snart får dom bo på olika våningar igen under dagarna. Annars ska bara Ebba sätta på Tilda och så blir hon hår lös på sidorna och ryggen och ser ut som en skabbräv hela våren.

Ska snart hem och kurera mig för att i morgon träffa mina älskade hästar och underbara vän Annelie!

PROSIT!

Igår hann jag inte innanför stalldörren på Marieberg innan jag fick frågan, "annandagen, vad gör du och Kenta då"? Är väl här, antar jag svarade jag försiktigt, vad var nu detta??

Jo, då ska ni med och rida ardenner! Det kan ju bli hur kul som helst!! Oj då, jag glömde visst fråga Kenta, Ja, ja det är bara för gubben att hänga med. .

De mindre tjejerna sprang på mig i stallet och frågade, ska du rida båda dina hästar samtidigt idag!?? Snälla, så vi får titta. Sagt och gjort, båda hästarna fick ut i gången för i ordningställande, upptog hela gången och försökte stjäla mat av alla som fick klämma sig förbi. Ut i manegen och efter visst muckel upp. Labbis tyckte det var skitkul och efter lite öppna och sluta i skritt kom vi i trav, men herregud Labbis haltar!? Bytte varv och försökte lite försiktigt igen, fick ropa på Karin som kollade. Hon haltar inte, men ser väldigt stel ut. Av hästarna och in med Labbis. Fortsatte träna RW och efter en underbar piaff i 3steg, blev matte för ivrig som vanligt, "bara prova en gång till". Skit och pannkaka, ingen lugn piaff, inte. Lite galopp arbete i stället och detta fungerar hyfsat bra nu. Dock orkar hon inte så länge, men huvudsak att fattningarna är bra och att hon försöker.

När de sen var installade och ompysslade gick jag till huset, ingen Annelie hemma. Vad ska jag göra nu då!?

Jo, Blixten står ju där och bara vill! Under tiden jag gjorde ordning honom började det bröta något väldigt, från både Redwind och Labbis, jag fick säga till dom att sluta, de förde sånt oljud. Marie i stallet sa då, att så här har jag aldrig hört dom innan, de brukar vara så snälla och tysta så! AVUNDSJUKA, kallas det. Inte nog med att matte inte höll på med "mig" tänkte båda, nu är hon med den där också!!

Ut i manegen och upp på den lilla krutburken. Oj, kanske skulle haft sadeln!! Efter lite lugnt test i skritt, där böjning, fram o ner och flytta bogar, öppner fungerade jättebra, försökte vi på lite slutor som han i slutet av passet började få kläm på, försökte vi då lite trav, o shit och hjälp och massa garv, från både mig och de andra. Till slut fick vi traven till att vila på stegen, i alla fall några hundra delar. Jag höll på att skumpa av och glida av, nästa gång sadel!!

Han skötte sig i alla fall strålande och jag kunde tyvärr inte belöna honom med att springa lös en stund som jag hade velat, men godis är nästan lika bra.

Annelie dök inte upp och jag åkte hem vid halv nio. Idag sitter jag med hemsk träningsvärk, aj vilka onda ljumskar jag har. 

Idag ska jag äntligen få träffa mina hästar igen. Hade tänkt, om det inte är för mycket hästar i manegen att rida tandem, med dem. Detta tycker Labbis är så kul! Men i ridhuset kan hon bli lite svårstyrd när hon springer framför RW och jag vill ju inte rida ner någon. Vi får se om Ellen följer med oss. Ska förbi svärmor också som varit och köpt en ny sak på marknade, ett halsband som tydligen ska lugna hundarna vid nyår. Vi är osäkra om hon nu, snart 10 år gammal klarar av en nyår till med hjärtat, lilla Tilda. Sen ska vi också in med katten Knut-Roger efter nyår och kolla hans spasmer. Man kan inte låta bli att skratta när han har sina tokigheter för sig, men det är ju synd om honom så man får försöka att hålla sig.

Denna helg har inte bara varit på Mariebergs gård! Visst på fredagen var jag där och red först RW, medans Labbis stod lös i mitten av manegen och sov, sen kollade hon läget på bordet och där fann hon clementin skal att äta och massor av saker att välta. RW gick hyfsat bra, lite orolig i spök hörnet. När hon var klar bytte jag häst och Rw undersökte bordet och välte resten. Labbis visade tydligt att hon inte var inspirerad idag och jag tänkte att en liten galopp, bara, så räcker det sen. Men när vi fattade galopp fattade RW:s bak eld. Hon hoppade och studsade och var på väg in i oss ett par gånger, Labbis sköt hon med och jag insåg att här blir inget vettigt gjort. Jag satt av och befriade Labbis från sadel och träns och sen fick jag erfara något jag inte gjort på säkert 10 års tid. Det var INTE RW som jagade upp Labbis, det var precis tvärtom!! Jag har inte sett Labbis springa så fort någon gång tidigare, inte på runt spår i alla fall. Rw hängde så klart med men inte i varken fart framåt eller uppåt var att jämnföra. Sen var det ju de här släppningarna Labbis gjorde, det sköt som pistol skott och efter en kort stund dök Annelie upp och undrade vad som försegick. Man kunde tro jag hade skott träning i manegen.

Trötta men belåtna avslutade vi denna kväll med skritt runt spåret med mig emellan som försökte att inte tänka på andhämtningen hos hästarna, var livrädd att Labbis skulle falla ner och dö, det lät så i alla fall.

Sen sov jag inte över här! Jag åkte till pappa och Ulla-Britt och fick en god natts sömn på vinden (inte så farligt som det låter, alls). Efter frukost och lite filmning av min far med dammsugaren i högsta hugg åkte vi två till Ytterby för att kolla på gård. Vid ankomst såg jag direkt att det inte var något att ha, men vi kollade i alla fall nogsamt genom allt. Det var en jättefin lada och helt nybygg stall del, huset var jättemysigt och fint, det fanns att göra, visst men fullt beboligt i många år. Det som inte var bra, var att det låg precis vid vägen som går till Kornhalls färja, tänk trafiken på sommaren där!! Sen låg betet på andra sidan av vägen och det var platt, No trees. Går icke, detta!! Pappa var i sitt esse och snodde godis, tablett askar och nyckelringar, han pratade med mäklaren om att det viktigaste i ett gård köp är att hästarna har det bra, med denna gård kunde det inte lösas att dom får gå in och ut som dom vill och hästar söker allt skydd för både sol och vind. Han var riktigt rolig att lyssna på! De andra bildade kö för att kolla på värmesystemet, där farsan ockuperat sig, han var nog där i säkert 10 min och folk förstod att det var bättre att återkomma dit.

Efter visningen serverades jag en superbd middag, jättegott och tydligen så enkelt så att jag skulle kunna försöka mig på detta. Vi får se ang. detta.

Sen till hästarna med en sprängande huvudvärk som inte ville släppa. Mörkret kom fort och eftersom Mr Borba höll clinic blev det ingen ridning. Hemma igen hade min make inte saknat mig.

På söndagen bar det iväg till hästarna och jag och Kenta red ut, dock valde jag att inte lyssna på honom (vilket jag borde ha gjort) och tog med hundarna. Kalabalik, nästa gång får dom faktiskt stanna hemma. Iväg så efter att hjälpt Annelie in med alla hästarna, varav två var tokiga som jag ledde. Vägen bar till Gbg och Linne gatan för att äta en god middag hos svärfar, bestående av oxfile, pommes och god sås med underbar sallad. Sen fick vi glass och kaffe, och då menar jag vi, Kenta, jag, Ebba och Tilda. På fat, allihopa. Bortskämda hundar!!

Hemma igen sent, hungriga katter.

Får se vad denna veckan bjuder på!

Så var det i fredag igen. I onsdags åkte jag och Ellen till hästarna. Dom var jätte glada att se oss. Då Blixten inte gjort något på länge, valde vi att släppa honom i manegen lös en stund först. Dessvärre kom jag in med RW innan han var klar med sitt race. Kan väl säga som så att det gjorde väl inte RW lugn precis med honom runt hoppandes och skrikandes. När vildhästen väl blev fångad, här hade lasso hjälpt en hel del. Så lugnade dom sig rätt fort. Fler ekipage kom in och under smackningar och vilda galopper på dessa hade det behövts en hel limtub karlssons klister under rumpan. Rw gjorde alla möjliga högre skolor och det kändes som att sitta på ett fullblod på väg ur startboxen, hela tiden. Jag var mäkta imponerad av Blixten som ändå tog det hyfsat lugnt. Jag fick höra att jag var duktig som satt kvar barbacka på RW med hennes glada studsande, men om jag ska vara ärlig, så satt jag löst!! När hon kunde skritta lugnt och frusta, satt jag av. Kunde inte bärga mig förräns jag fick sitta upp på Labbis, lugnt och skönt. Blixten och Ellen tränade på, så även under tiden jag red Labbis.

Sen fick Annelie för sig att undervisa Ellen och Blixten en stund, men då Blixten blivit rätt trött, avvaktades det till sen timma och manegen var tom. Då hämtades den underbara Zeb in och Ellen fick rida och lära sig diagonal sluta. Med olika resultat. Vi stannade till hos Juliette på vägen hem och hon mår nu jättebra och trivs i flocken.

I morgon ska jag göra något som kanske är onödigt men spännande. Min pappa har lovat att följa med och kolla på en gård i Kungälv. Man ska följa sitt öde. . .

Vad gör man då när inte hästarna är hemma!?? Jo, jag tänkte att rensa garderob var en bra ide, till det blev jätte jobbigt och gör tråkigt. När Kenta kom hem var det ett större krig i sovrummet och orkade inte se det, så han satt vid datorn, snart blev klockan gå och lägga sig så GODNATT.